Vilket mineral påverkar vad? Hästen behöver ett mångsidigt mineraltillskott
Hästens basfoder är hö, och därför bör höet vara så högkvalitativt och näringsrikt som möjligt. Kvaliteten och näringsinnehållet varierar dock bland annat beroende på år, väder, producent och jordmån. Utöver hö och/eller bete behöver hästen därför mineralpreparat.
Mineraler och spårämnen är viktiga byggstenar för hästens skelett och bindväv. De deltar också i många kemiska reaktioner i kroppen. Hästens viktigaste mineraler är kalcium, fosfor, magnesium, natrium, klor och kalium. De viktigaste spårämnena är järn, koppar, zink och selen. Behovet av mineraler varierar från häst till häst beroende bland annat på ålder, ras, storlek och arbetsbelastning. Allmänna utfodringsrekommendationer kan du kontrollera här.
Jod:
Hästen behöver jod för bildningen av sköldkörtelhormon. Sköldkörteln reglerar bland annat ämnesomsättningens hastighet, energiproduktion och vikt. Föl och vuxna hästar behöver 1–2 mg jod per dag, men behovet är något större hos dräktiga och digivande ston. Ett lämpligt jodintag är viktigt för avelsston, eftersom det bland annat påverkar stoets brunstcykel. Särskilt mycket jod finns i tång, ולכן bör användningen av den följas noggrant, och doseringen bör inte överstiga cirka 30 gram per dygn. Jod finns också i hö, havre och mineralsalt.
Kalium:
Kalium påverkar hästens vätskebalans och musklernas ämnesomsättning. Det behövs också för överföring av nervimpulser. Kalium och natrium hänger samman, och fel förhållande mellan dem kan orsaka muskelproblem. Hästen får i allmänhet tillräckligt med kalium från sitt basfoder. Brist på kalium kan visa sig som muskelsvaghet, trötthet eller förstoppning, men det är ovanligt. Kalium finns rikligt i maskrosblad och maskrosrot.
Kalcium:
Kalcium är ett byggmaterial för hästens skelett. Kalcium behövs också för att samspelet mellan muskler och nervsystem ska fungera. Basfodret är hästens största källa till kalcium. Foder som innehåller klöver och lucern innehåller mer kalcium än foder som består av gräsväxter. Även melass är en bra källa till kalcium. Av mineralerna behöver hästen mest kalcium och fosfor. Kalcium och fosfor är de viktigaste byggstenarna i skelettet och är därför särskilt viktiga för dräktiga ston och växande föl. Förhållandet mellan kalcium och fosfor bör vara omkring 1,8:1 för dräktiga ston och föl, och 1,3–1,5:1 för andra hästar.
Kobolt:
Hästens dagliga behov av kobolt är cirka 0,6–1 mg. Kobolt behövs för bildningen av vitamin B12 i hästens kropp och är också viktigt för funktionen hos vissa enzymer. Hästens basfoder innehåller kobolt, men särskilt mycket finns i melass, linfrö och öljäst. Bristsymtom är bland annat anemi, minskad aptit och slickbegär, men brist är sällsynt hos hästar.
Koppar:
Koppar behövs för funktionen hos enzymer som hör till energiomsättningen samt för nervsystemet, skelettet, bindväven, bildningen av blodets hemoglobin och de röda blodkropparnas funktion. Koppar påverkar också upptaget av järn. Basfoder innehåller bara små mängder koppar, så hästen bör få det från mineralpreparat. Symtom på kopparbrist är vanligen anemi, försämrad färg i pälsen, matsmältningsstörningar och slickbegär. Hos föl kan kopparbrist orsaka tillväxtstörningar, och just hos föl är det särskilt viktigt att kontrollera intaget av koppar och zink. Dessutom bör förhållandet vara korrekt, eftersom för mycket zink försämrar upptaget av koppar. Förhållandet mellan koppar och zink bör vara cirka 1:4. Hos anemiska hästar måste kopparintaget alltid kontrolleras.
Mangan:
Manganets uppgifter har samband med tillväxten av skelett och bindväv samt nervsystemets funktion. Mangan behövs i kroppens energiomsättning och bland annat för syntesen av kondroitinsulfat, som är viktigt för bildningen av ledbrosk. Kondroitinsulfat finns rikligt i den extracellulära matrixen i ben, brosk och bindväv. Bland annat betesgräs, halm och kli innehåller mangan. Bristsymtom på mangan kan vara skelettdefekter, nervstörningar och aptitlöshet. Hästen behöver ungefär lika mycket mangan som zink och järn, det vill säga 300–400 mg per dag.
Magnesium:
Magnesium är också en av beståndsdelarna i benvävnaden. Det har också stor betydelse för musklernas funktion, många enzymers funktion och för att hästens ämnesomsättning ska fungera. Hästen behöver magnesium för muskelkontraktion och för överföring av nervimpulser. Dess funktion är ofta kopplad till kalcium och magnesium. Brist på kalcium eller fel förhållande mellan dessa kan orsaka problem i muskler och nervsystem. Bristsymtom är bland annat muskeldarrningar, nervstörningar och nedsatt aptit. I genomsnitt behöver hästen cirka 10 g magnesium per dag. Tävlingshästar behöver mer, cirka 15–20 g. Överdosering kan orsaka muskelstelhet. Magnesium finns särskilt i lucern, melassbetfor och melass. Även chia och linfrö är goda källor till magnesium.
Natrium och klor:
Natrium och klor förekommer i kroppen vanligen tillsammans i föreningen natriumklorid, det vill säga salt. Natrium reglerar hästens vätskebalans och musklernas ämnesomsättning. Det dagliga behovet varierar mellan hästar bland annat beroende på arbetsmängden. För tävlingshästar rekommenderas 60–120 g per dag, medan mindre aktiva hästar behöver mindre. De vanligaste bristsymtomen är att slicka på marken, aptitlöshet, trötthet och muskelsvaghet. Hästens basfoder innehåller i regel lite natrium och klor, och saltbehovet kan tillgodoses med en saltsten. Tävlingshästar i hårt arbete kan dessutom behöva salt tillsatt i fodret. För stort saltintag orsakar ökad urinering.
Selen:
Selen är livsviktigt för hästen, men giftigt i för stora mängder. Selen påverkar bland annat produktionen av sköldkörtelhormon och har också stor betydelse för reproduktionsfunktioner och fertilitet. Selen påverkar även musklernas funktion tillsammans med vitamin E, och vitamin E kan som antioxidant delvis kompensera för selenbrist och vice versa. Det finns bara lite selen i jorden, och därför bör hästen få det via kraftfoder och mineralfoder. Bristsymtom är muskelvärtvining och allmän muskeltrötthet. Dagsbehovet är cirka 0,9–1,5 mg.
Järn:
Hästar lider mycket sällan av järnbrist, eftersom basfoder innehåller relativt mycket järn. Dessutom återvinner och lagrar hästens kropp järn effektivt. Låga järnvärden beror därför vanligen på något annat, till exempel olämpligt intag av något annat spårämne eller tarmstörningar. Sporthästar kan dock ha nytta av extra järn i kurform bland annat därför att järn försvinner mer ur kroppen vid hård belastning än vid normal ämnesomsättning. Det bästa järntillskottet för hästen är nässla.
Överdosering av järn försämrar upptaget av andra mineraler, såsom mangan och zink och framför allt koppar, och kan leda till bristsymtom på dessa. För stor användning av järnpreparat kan orsaka järnförgiftning särskilt hos föl. Järn har samband med hästens syreupptagningsförmåga och allmänna prestationsförmåga. I många mineralfoder tillsätts också lite järn. Symtom på järnbrist är anemi, trötthet, dålig päls och diarré. Hästens allmänna dagliga behov av järn är cirka 350–450 mg. I de sällsynta fall då hästen har järnbrist beror det vanligen inte på lågt intag utan på att järnet utnyttjas dåligt.
Svavel:
Svavel är viktigt för bildningen av protein i hästens kropp. Svavel fungerar också som byggsten för vitaminer. Hästens kropp innehåller själv små mängder svavel. Behovet av svavel är litet, och hästen får i allmänhet tillräckligt från sitt basfoder. Svavel är bra bland annat för leder, brosk och hovar. MSM är naturligt svavel.
Zink:
Basfodret täcker i regel hästens behov av zink. Zink påverkar hästens enzym- och hormonfunktion, motståndskraft, päls, tillväxt, skelett, hud, tagel och hovar. Zinkbrist kan visa sig som hudskador, dålig aptit eller slickande på föremål. Enligt studier kan ätande av jord, sand och gödsel samt trägnagande bero på brist på järn eller koppar samt på felaktigt koppar-zinkförhållande i utfodringen (Aytekin et al. 2011). Om hästen får för mycket zink i fodret stör det utnyttjandet av järn och koppar. Zinkbrist är sällsynt hos hästar. Zink finns bland annat i jäst, kli, groddar, nötter samt i produkten CdG Zinc.
Kisel:
Kisel behövs för bildningen av ben samt för utvecklingen av broskvävnad och senor i skelettet. Det kan också ha betydelse för hud och päls. Det finns lite kisel i basfodret, och därför tillsätts det ofta i mineralpreparat. Nässla och kiselgur är goda källor till kisel.
Elektrolyter:
Hästen kan svettas upp till flera tiotals liter, och då förlorar den också betydande mängder salter och mineraler, det vill säga elektrolyter (natrium, klorid, kalium, magnesium, kalcium). Svettning förbrukar mycket vatten från hästens kropp, och den kan drabbas av vätskebrist, vilket också påverkar prestationsförmågan.
Om de förlorade ämnena inte ersätts uppstår bristsymtom: sänkt energinivå, trötthet, muskelkramper, nervstörningar, darrningar och allmän muskelvärk. Elektrolyter ska dock inte ges i onödan, eftersom även störningar som orsakas av överintag är skadliga för kroppen. Elektrolyterna kan du ersätta med produkten Electrolyte Up.
