Getruta för hästar

Rohtovuohenherne är en flerårig växt inom familjen baljväxter (Fabaceae), som traditionellt har odlats som foderväxt, gröngödslingsväxt och honungsväxt. Den härstammar ursprungligen från Mellanöstern och sydöstra Europa men växer idag i stora delar av Europa.

Växten hör till baljväxterna och innehåller naturligt växtprotein, kväveföreningar samt galegin, en naturlig guanidinförening som förekommer i växten. Galegin har studerats särskilt för att öka förståelsen för växtens kemiska sammansättning. Växten har även en relativt hög fiberhalt, vilket gör den till en strukturellt grov foderråvara.

Dessutom innehåller getruta naturligt flera andra växtföreningar, såsom flavonoider, fenoler, tanniner, saponiner och andra växttypiska komponenter.

När används getruta?

Getruta lämpar sig som en del av utfodringen i situationer där:

• grovfodret är energirikt eller innehåller mycket lättsmälta kolhydrater (sockerarter)
• man vill tillföra mer strukturell växtbaserad fiber i små mängder
• man vill komplettera utfodringen med den typiska sammansättningen hos baljväxter
• utfodringen innehåller mycket kraftfoder och man vill balansera fodrets struktur

Växtens höga fiberhalt (25 %) och måttliga proteinhalt (22 %) gör den strukturellt ganska grov, vilket innebär att den vanligtvis används i små mängder tillsammans med annat foder.

Den lämpar sig särskilt:

• under vårperioden när man övergår från ensilage till bete
• för hästar vars utfodring till stor del baseras på sockerhaltigt grovfoder
• som en del av varierad örtutfodring

Dosering

Häst:

500 kg: 1–2 msk per dag. Blandas i det övriga fodret.

Maximal dosering: 2 g / 100 kg kroppsvikt. Doseringen får inte överskridas.

Börja alltid med en liten mängd.

1 msk ≈ 4 g
1 dl ≈ 20 g

Analytiska beståndsdelar

Råfiber 25 %, protein 22 %, fett 2,7 %, råaska 6 %, fukt 12 %.

Mer information

Experimental study of goat’s rue (Galega officinalis L.) herb and its liquid extracts

Bakgrundsinformation om galegin som förekommer naturligt i getruta.

Att beakta

Färsk getruta, särskilt under blomning, har traditionellt ansetts olämplig för betesdjur. Torkad och korrekt hanterad används växten i små mängder som en del av varierad utfodring. Växten ska inte skördas under blomning.