Hö är det grundläggande fodret för hästar, och därför bör höet vara så högkvalitativt och näringsrikt som möjligt. Kvaliteten och näringsinnehållet varierar dock beroende på år, väder, producent och jordmån. Utöver hö och/eller bete behöver hästar även mineraltillskott.
Mineraler och spårämnen är viktiga byggstenar för hästens skelett och bindväv. De deltar också i många kemiska reaktioner i kroppen. De viktigaste mineralerna för hästar är kalcium, fosfor, magnesium, natrium, klor och kalium. De viktigaste spårämnena är järn, koppar, zink och selen. Hur mycket spårämnen en häst behöver är individuellt och beror bland annat på hästens ålder, ras, storlek och arbetsbelastning.
JOD
Hästar behöver jod för bildning av sköldkörtelhormoner. Sköldkörteln reglerar bland annat ämnesomsättning, energiproduktion och kroppsvikt. Föl och vuxna hästar behöver 1–2 mg jod per dag, medan dräktiga och digivande ston behöver något mer. Ett tillräckligt jodintag är viktigt för avelsston eftersom det bland annat påverkar brunsten. Tång och alger är särskilt rika på jod och därför bör intaget av dessa övervakas. Den dagliga mängden bör inte överstiga cirka 30 gram per dag. Hö, havre och mineralsalt innehåller också jod.
KALIUM
Kalium påverkar hästens vätskebalans och muskelmetabolism. Det behövs också för överföring av nervimpulser. Kalium och natrium är kopplade till varandra, och en obalans i deras förhållande kan orsaka muskelproblem. Vanligtvis får hästar tillräckligt med kalium via sitt basfoder.
Kaliumbrist kan visa sig som muskelsvaghet, trötthet eller förstoppning, men det är inte särskilt vanligt.
KALCIUM
Kalcium är ett byggmaterial för skelettet. Det behövs också för att muskler och nerver ska fungera tillsammans. Basfodret är den viktigaste källan till kalcium för hästar. Foder som innehåller klöver och lusern är rikare på kalcium än foder baserat på halm. Melass är också en bra kalciumkälla. Kalcium och fosfor är de viktigaste mineralerna för hästar. De är några av de mest centrala byggstenarna för skelettet och särskilt viktiga för dräktiga ston och växande föl. Förhållandet mellan kalcium och fosfor bör vara cirka 1,8:1 för dräktiga ston och föl, och 1,3–1,5:1 för andra hästar.
KOBOLT
Hästars dagliga behov av kobolt är cirka 0,6–1 mg. Kobolt behövs för att bilda vitamin B12 i hästens kropp, och det är också viktigt för att vissa enzymer ska fungera korrekt. Även om basfoder innehåller kobolt, är särskilt rika källor melass, linfrö och öljäst. Symtom på koboltbrist kan vara blodbrist, nedsatt aptit och ett behov av att slicka på föremål, men det är ovanligt att hästar lider av koboltbrist.
KOPPAR
Koppar behövs för enzymer kopplade till energimetabolism, nervsystem, skelett, bindväv, hemoglobin och röda blodkroppar. Koppar är också kopplat till upptaget av järn. Basfoder innehåller endast små mängder koppar, vilket gör mineraltillskott nödvändiga. Vanliga symtom på kopparbrist är blodbrist, bleknande pälsfärg, matsmältningsproblem och ett behov av att slicka på saker. Kopparbrist hos föl kan orsaka utvecklingsstörningar, vilket gör det särskilt viktigt att säkerställa rätt intag av koppar och zink. Deras inbördes förhållande måste också vara korrekt, eftersom ett överskott av zink minskar upptaget av koppar. Förhållandet mellan koppar och zink bör vara cirka 1:4. Kopparintaget hos hästar med blodbrist bör alltid kontrolleras.
MANGAN
Manganets funktioner är kopplade till utvecklingen av skelett, bindväv och nervsystem. Mangan behövs i energimetabolismen och till exempel för syntesen av kondroitinsulfat, som är viktigt för utvecklingen av ledbrosk. Den intercellulära substansen i skelett, brosk och bindväv är rik på kondroitinsulfat. Betesgräs, halm och kli innehåller bland annat mangan. Symtom på manganbrist inkluderar skelettdefekter, störningar i nervsystemet och nedsatt aptit. Hästar behöver ungefär lika mycket mangan, järn och zink dagligen, det vill säga 300–400 mg per dag.
MAGNESIUM
Magnesium är en del av skelettvävnaden. Det har också en viktig roll i musklernas funktion, ämnesomsättningen och olika enzymprocesser. Hästar behöver magnesium för muskelkontraktioner och överföring av nervimpulser. Magnesiums funktioner är ofta kopplade till kalcium. Kalciumbrist eller ett felaktigt förhållande mellan magnesium och kalcium kan orsaka problem i muskler och nervsystem. Bristsymtom inkluderar darrningar, störningar i nervsystemet och nedsatt aptit. Hästar behöver cirka 10 g magnesium per dag. Tävlingshästar behöver cirka 15–20 g per dag. En överdos kan orsaka stelhet i musklerna. Magnesium finns särskilt i lusern och melass. Chiafrön och linfrö är också bra källor till magnesium.
NATRIUM OCH KLOR
Natrium och klor förekommer oftast tillsammans i form av natriumklorid, det vill säga salt. Natrium reglerar hästens vätskebalans och muskelmetabolism.
Det dagliga behovet varierar individuellt beroende på till exempel arbetsnivå. För tävlingshästar rekommenderas 60–120 g per dag, medan mindre aktiva hästar behöver mindre. De vanligaste bristsymtomen är att hästen slickar på marken, nedsatt aptit, trötthet och muskelsvaghet. Basfodret innehåller lite natrium och klor, och behovet kan täckas med en saltsten. Tävlingshästar som arbetar hårt kan även behöva extra salt i fodret. Ett överdrivet saltintag leder till ökad urinering.
SELEN
Selen är ett spårämne som är livsviktigt för hästar men blir giftigt i för stora mängder. Selen påverkar bland annat produktionen av sköldkörtelhormoner och spelar också en viktig roll i reproduktionsfunktioner och fertilitet. Selen påverkar även muskelfunktioner tillsammans med vitamin E, och eftersom vitamin E är en antioxidant kan det delvis kompensera för selenbrist och vice versa. Marken innehåller mycket lite selen, och därför bör det tillsättas i kraftfoder och mineralfoder. Bristsymtom inkluderar muskeldystrofi och allmän muskeltrötthet. Det dagliga behovet är cirka 0,9–1,5 mg.
JÄRN
Eftersom basfoder är relativt rikt på järn lider hästar sällan av järnbrist. Deras organ är också effektiva på att återanvända och lagra järn. Låga järnnivåer är oftast ett tecken på något annat, till exempel otillräckligt intag av något annat spårämne eller störningar i tarmen. Tävlingshästar kan dock ha nytta av järntillskott, eftersom kraftig ansträngning ökar mängden järn som lämnar kroppen jämfört med normal ämnesomsättning.
En överdos av järn försämrar upptaget av andra mineraler, särskilt mangan, zink och koppar, och kan leda till bristtillstånd. Överdriven användning av järnpreparat kan orsaka järnförgiftning, särskilt hos föl. Järn är kopplat till hästens syreupptagning samt dess allmänna prestationsförmåga. Många mineralfoder innehåller tillsatt järn. Symtom på järnbrist är blodbrist, dålig pälskvalitet och diarré. Det allmänna dagliga behovet av järn hos hästar är cirka 350–450 mg. I de sällsynta fall där en häst visar symtom på järnbrist beror det oftast inte på lågt intag, utan på att kroppen inte utnyttjar järnet effektivt.
SVAVEL
Svavel är viktigt för hästens proteinutveckling. Det fungerar också som en byggsten för vitaminer. Hästens kropp innehåller redan en liten mängd svavel. Behovet av svavel är litet, och basfodret innehåller vanligtvis tillräckliga mängder. Svavel är bra för leder, brosk och hovar.
ZINK
Basfodret täcker i allmänhet hästars behov av zink. Zink påverkar enzym- och hormonfunktioner, motståndskraft, päls, tillväxt, skelett, hud, hår och hovar. Symtom på zinkbrist inkluderar hudirritationer, nedsatt aptit och att hästen slickar på föremål. Enligt forskning kan ätande av sand eller gödsel samt gnagande på trä vara symtom på järn- eller kopparbrist eller en obalanserad koppar-zink-kvot i utfodringen (Aytekin et al. 2011). Ett överdrivet intag av zink kan hämma upptaget av järn och koppar i hästens kropp. Zinkbrist är sällsynt. Zink finns i jäst, kli, groddar och nötter med mera.
KISEL
Hästar behöver kisel för utvecklingen av skelett, broskvävnad och senor. Det kan också påverka hud och päls. Basfodret innehåller lite kisel, och därför tillsätts det ofta i mineralfoder. Nässla är en bra källa till kisel.
ELEKTROLYTER
Hästar kan svettas upp till flera tiotals liter och förlorar då en betydande mängd salt och mineraler, det vill säga elektrolyter (natrium, klorid, kalium, magnesium, kalcium). Svettning förbrukar mycket vatten i hästens kropp och kan orsaka uttorkning, vilket påverkar prestationsförmågan.
Om de förlorade ämnena inte ersätts uppstår bristsymtom: minskad energinivå, trötthet, muskelkramper, störningar i nervsystemet, darrningar och allmän muskelsmärta. Elektrolyter bör dock inte ges utan anledning, eftersom ett överdrivet intag också är skadligt för hästens kropp.
