DET ÄR SKILLNAD PÅ OLIKA E-VITAMINER

E-vitamin är en viktig del av kosten för alla hästar. En häst kan inte producera E-vitamin själv, utan måste få i sig vitaminet via kosten. Hästar som betar färskt gräs varje dag får i sig tillräckligt med E-vitamin. Under andra förhållanden och vid utfodringen under stallsäsongen behöver hästen få E-vitamintillskott, eftersom hållbarheten hos E-vitamin i torrt hö är dålig. Det har stor betydelse i vilken form hästen får sitt E-vitamin.

E-vitamin är ett samlingsbegrepp för olika former av tokol- och tokotrienolföreningar, som finns i alfa-, beta-, gamma- och delta-varianter. Formerna skiljer sig från varandra när det gäller uppbyggnaden och ämnesomsättningen, samt hur väl de tas upp i kroppen. Skillnaderna mellan olika preparat beror i huvudsak på om E-vitaminet är naturligt eller syntetiskt samt vilken form det har. Naturligt E-vitamin utgörs av RRR-alfatokoferol och d-alfatokoferol, medan syntetiskt utgörs av dl-alfatokoferol. Den naturliga formen är den biologiskt mest aktiva. Den integreras i cellmembranet, där den motverkar skador. Syntetiskt E-vitamin är inte lika effektivt i kroppen som naturligt. Forskning har visat att biotillgängligheten hos naturligt E-vitamin är överlägset mycket högre, minst 1,5 gånger jämfört med syntetiskt. Med naturligt E-vitamin kan man vara säker på att vitaminet kommer hästen tillgodo.

 

Formen hos E-vitaminet

 

En annan viktig faktor när det gäller skillnaden mellan naturligt och syntetiskt E-vitamin är vilken form E-vitaminet har i preparatet. När det gäller E-vitamin är hållbarhet ofta ett problem, och för att öka hållbarheten modifieras vitaminet ofta till sin så kallade acetatform. Acetatformen måste sedan byggas om i tarmarna till ett användbart format innan vitaminet kan tas upp därifrån. Först måste estern avlägsnas från acetatformen och därefter måste kroppen göra acetatformen vattenlöslig, vilket sker med hjälp av gallsalter. Av denna anledning måste syntetiskt E-vitamin eller E-vitamin i acetatform ges i högre doser än naturligt E-vitamin, som inte är i acetatform1.  Naturligt E-vitamin transporteras av ett för ändamålet specialiserat transportprotein samt av kylomikroner2. Detta transportprotein transporterar även syntetiskt E-vitamin, men inte lika effektivt som naturligt3. E-vitamin transporteras också på de röda blodkropparnas cellmembran4. Därför bör man vara uppmärksam på vilken typ av E-vitamin man köper – naturligt E-vitamin som inte är i acetatform tas upp effektivare.

E-vitamin har många viktiga uppgifter

E-vitamin fungerar i kroppen som en antioxidant som påverkar cellmembranens hälsotillstånd och skyddar hästens kropp samt intracellulära föreningar och enzymer från syrets skadliga verkningar. E-vitamin förbättrar även upptaget och lagringen av A-vitamin i kroppen samt deltar i DNA-syntesen, immunsystemets funktion och hormonproduktionen5. Genom att delta i DNA-syntesen har E-vitamin också en viktig roll i hästens fortplantning6. E-vitamin påverkar konditionen och energiproduktionen i muskelvävnaderna samt ökar motståndskraften mot hästinfluensa och stelkramp. Brist på E-vitamin ökar hästens utsatthet för muskelskador och leder till sämre prestationsförmåga7. E-vitaminbrist hos en tävlingshäst eller en häst som får arbeta under hård fysisk belastning kan till och med leda till EPSM. Att få för mycket E-vitamin är inte farligt och enligt forskning är E-vitamin den tryggaste av de fettlösliga vitaminerna. Det har visats vara ofarligt även i stora doser men kan i alltför stor dosering störa funktionen hos övriga fettlösliga vitaminer.

E-vitamin finns i färskt hö och ensilage. I säd och torkat hö är halterna lägre. E-vitaminhalten i hö sjunker med upp till 80 % under skörden och lagringen10. Även de oljor som ingår i hästens E-vitaminutfodring bör tas med i beräkningen, eftersom oljorna ökar hästens behov av E-vitamin. Behovet av E-vitamin ökar med ungefär 200 mg per deciliter olja. E-vitaminbehovet ökar också om man använder foder med låga halter selen. Selenbrist uppstår hos hästar som lever i områden där selenförekomsten i marken är låg. Detta gäller till exempel Skandinavien och Brittiska öarna.

 

Forskningsreferenser:

1 Turunen 2016

2 Vetcare 2019

3 Waldridge 2017, 101

4 Aro m.fl. 2007, 151

5 Briggs 2007, 69)

6 Cuddeford 2003, 51

7 Saastamoinen m.fl. 2007, 19

8 Saastamoinen m.fl., 2007, 19

9 NRC 2007, 114

10 Autio 2015


Äldre artiklar