Att förstå produktetiketter är nyttig kunskap

Hur ofta och hur noggrant läser du innehålls- och råvarudeklarationerna på de foder du ger? För ägare till allergiska hästar är detta ofta en del av vardagen, men många andra kan nöja sig med produktlöften som mindre stärkelse, rikligt med fiber eller hög vitaminhalt. Det kan finnas stora skillnader i kvalitet och innehåll mellan foder, även om produkterna är avsedda för nästan samma användningsområde. Betydande skillnader kan förekomma även när innehållsförteckningen låter nästan likadan, till exempel vitamin E, vitamin C, koppar, järn och så vidare. Vad beror detta på, och hur kan man skilja ingredienserna åt?

Kontrollera och identifiera uppgifterna i produktdeklarationen

Hästfoder bör väljas så att hästens kropp får de näringsämnen den behöver från fodret, och i en sådan form att kroppen kan tillgodogöra sig dem.

Mycket ofta är priset en avgörande faktor i tillverkningen av foder. Foderindustrin strävar efter att hålla priserna låga, konkurrenskraftiga och attraktiva för konsumenterna. Detta leder oundvikligen till olika val när det gäller råvaror. Naturliga vitaminer och mineraler är dyra råvaror, och därför är industriell och billig framställning samt användning vanlig, särskilt inom djurfoder. På marknaden finns enorma mängder produkter vars råvaror är industriella kopior av äkta naturliga näringsämnen, som kroppen inte kan utnyttja på samma sätt som naturliga näringsämnen. Till exempel kan den för ledfunktionen viktiga antioxidanten vitamin C förekomma i en produkt under namnet D-askorbinsyra, vitamin C eller till exempel nypon. Kemiskt framställda versioner är alltid "naturlika". De behövs dessutom i betydligt större mängd på grund av deras sämre upptag. Kroppen utnyttjar bäst sådana vitaminer och andra näringsämnen i den form de förekommer i naturen. Produktdeklarationen är ett bra ställe att kontrollera råvarornas ursprung och kvalitet, men att förstå dem kräver ofta fördjupning.

D-alfa-tokoferol eller dl-alfa-tokoferol

Till exempel märks naturligt vitamin E som d-alfa-tokoferol och industriellt vitamin E som dl-alfa-tokoferol. Industriellt vitamin C känns igen på namnet askorbinsyra, medan naturligt vitamin C kan komma från till exempel nyponpulver eller havtornspulver. Ett organiskt kosttillskott känns lättast igen på att det tydligt anges i produktdeklarationen vad tillskottet innehåller, till exempel nypon, nässla, spirulina eller organisk zink. Om ingredienslistan huvudsakligen består av olika vitaminer, spårämnen eller mineraler, såsom koppar, järn, zink, vitamin A eller vitamin E, är det med ganska stor sannolikhet fråga om en syntetisk produkt. Om du alltså söker ett organiskt, naturligt kosttillskott lönar det sig att fästa uppmärksamhet vid att ingrediensförteckningen listar de organiska råvaror som produktens näringsämnen, till exempel vitaminerna, kommer ifrån, eller att ingrediensen uttryckligen är märkt som organisk.

I foder kan många färdiga produkter innehålla båda dessa: både en organisk och en oorganisk version, men ofta bara en liten mängd av den naturliga, dyrare och mer högklassiga varianten. Marknadsföringen sker däremot ofta med formuleringar som "naturliga ingredienser" eller "innehåller också naturligt xxx...". Graden av naturlighet är ofta lättast att bedöma utifrån priset och doseringsmängden; ett lågt pris och en större dosering tyder ofta på en industriell produkt.

Skillnaden i hur väl ett naturligt eller industriellt näringsämne kan utnyttjas ligger i att ett syntetiskt vitamin är en isolerad form och inte innehåller andra föreningar. Därför innehåller många industriella kosttillskott stora mängder vitaminer, spårämnen och mineraler, men inga andra föreningar såsom enzymer, vars uppgift skulle vara att samverka med kroppen och hjälpa den att ta upp de vitaminer som behövs. Ett organiskt, det vill säga naturligt, näringsämne innehåller alla de föreningar som behövs för vitaminets upptag. Vitaminer och mineraler från naturen är alltid bundna till proteiner, flavonoider eller kolhydrater, och detta möjliggör ett effektivt upptag i kroppen. Nässla innehåller till exempel järn, men också vitamin C och folsyra, som säkerställer upptaget av järn. Organiskt bundna mineraler minskar också risken för överdosering och är därmed säkrare att använda.

Pellets, pulver, flingor

Det finns många foder som finns i pelleterad form. I grunden är det inget problem i sig, men även i dessa fall lönar det sig att läsa produktdeklarationen, eftersom pelletsen lätt kan innehålla många andra ämnen än just det som produkten säljs som. Det är lätt att blanda in andra så kallade billigare ämnen i pelletsen. Dessutom kräver pelletering nästan utan undantag alltid någon form av bindemedel för att pelletsen ska hålla ihop. En ren ingrediens som inte är pelleterad är alltid fullt identifierbar och synlig. Struktur i fodret uppmuntrar hästen att tugga mer, vilket i sin tur stimulerar salivutsöndringen och matsmältningen.

Fyllnadsmedel eller råvaror?

Utöver produktens organiska eller oorganiska ursprung lönar det sig att kontrollera listan över fyllnadsmedel och tillsatser i produktinformationen. De vanligaste fyllnadsmedlen är bland annat maltodextrin, glukos, melass, kalciumkarbonat, foderjäst, sojaprotein, sojaskal och kli. Fyllnadsmedel har enligt sin definition inte något näringsmässigt syfte. Helt enkelt är det dock inte heller här. Ibland kan en ingrediens vara en motiverad råvara i ett foder men ett omotiverat fyllnadsmedel i ett annat. Kli kan till exempel i ett fullfoder som ges som fiberfoder ge bra näring åt hästens tarmmikrober, dextros kan förbättra aminosärornas funktion, kalciumkarbonat kan korrigera kalcium-fosforforhållandet eller jäst kan balansera matsmältningen vid rätt dosering, men i kompletteringsfoder som ges i små mängder fungerar de ofta som fyllnadsmedel.

Tyvärr är syftet med fyllnadsmedel ofta att minska mängden dyra råvaror genom att tillsätta billigt fyllnadsmaterial i produkten. Genom att till exempel tillsätta fyllnadsmedel i en ledprodukt som innehåller värdefulla råvaror kan man minska mängden dyra råvaror och samtidigt sänka priset. Detta leder ofta till större utfodringsmängder men lägre koncentrationer. Många fyllnadsmedel kan orsaka huvudbry, särskilt för ägare till hästar som lider av allergier. En ägare till en häst som är allergisk mot majs borde till exempel kunna ta reda på om det stärkelsebaserade maltodextrinet som anges i fodret kommer från potatis, vete eller majs. Ofta är också syntetisk askorbinsyra majsbaserad.

Fyllnadsmedel har dock inte alltid bara betydelsen att sänka kostnaderna, utan de kan också ha att göra med säkerhet och användbarhet. Många spårämnen behövs till exempel bara i mycket små mängder, och för säker och förnuftig dosering behövs ofta något slags bärarsubstans som spårämnet kan blandas i. Användningen av en bärarsubstans hjälper små men nödvändiga näringsämnen att fördelas jämnt i blandningen och möjliggör dosering i rimliga mängder. Tillsatser i foder regleras av Europeiska unionens lagstiftning, och endast fodertillsatser som är godkända inom EU får släppas ut på marknaden, användas eller bearbetas inom unionen. Som bärarsubstanser kan man naturligtvis också välja förnuftiga råvaror, som i bästa fall till och med kan ge näringsmässiga fördelar. Till exempel har vitamin- och antioxidantrikt aroniapulver valts som bärare för CdG:s selen.

Definitionen kan variera, men typiskt sett är ett fyllnadsmedel en billig produkt av låg kvalitet med mycket lågt näringsvärde. Dessa ingredienser innehåller ofta stärkelse, mycket kolhydrater och ger mycket få hälsofördelar. Å andra sidan kan man från livsmedelsindustrins sidoströmmar få fram riktigt bra råvaror till foderindustrin. Olika typer av fibrer, såsom riskli, annat spannmålskli, melass eller till exempel betfiber, kan vara utmärkta fibertillskott för hästar som i bästa fall minskar svinnet och förbättrar det övergripande utnyttjandet av råvaror. Men om de till exempel har blandats i kompletteringsfoder som ska stödja ledfunktion eller i spårämnesfoder, kan det finnas skäl att fundera över vad syftet med just denna råvara är i den aktuella produkten. Att läsa produktetiketter kan alltså kräva ganska mycket kunskap och att man sätter in informationen i rätt sammanhang.